Innehållsbeskrivning Saga är 12 år, bor med sin pappa som jobbar mycket och inte förstår henne. Han tycker att hon inte ska grubbla så mycket, inte gråta så mycket och bli lite tuffare. Så som han själv är. Pappa vill bara Sagas bästa, men Saga är som hon är. Hon är högkänslig, hon tänker mycket och tycker själv att hon kan se och förstå det osagda. Hon får höra att hon är cool som kan läsa tankar men själv tycker hon mest att det är jobbigt att veta om allas problem. Mest av allt skulle hon bara vilja fokusera på Henry, men han är förmodligen inte intresserad av henne för Elsa går ju i klassen och alla killar gillar Elsa. Saga tyr sig till sin farmor, som förstår henne. Trots två generationer mellan dem, är de bästa vänner. Jag kan se saker. Höra saker. Jag kan känna de rädda och ledsna tankarna som inte är mina. Jag kan se de varma känslorna, de som ni inte vågar säga att ni har. Jag kan höra tystnaden, det som ni inte säger. Jag tänker nog för mycket och småpratar för lite. Jag gråter också för mycket. Jag gråter när jag blir arg, och när jag blir glad. Andra säger att jag är löjligt känslig, då skäms jag. Men farmor säger att det finns fler som jag. Jag tycker mycket om min farmor. Hon är min bästa vän. Farmor bor i en annan värld. En värld av dofter och färger. Varje tisdag åker jag till den. Jag älskar att kliva in i hennes värld.